Att sätta det på pränt

Det har inte alltid varit en självklarhet att uttrycka mig i skrift. Upp till tonåren använde jag olika sporter för att uttrycka mina känslor. Mina tankar och drömmar bearbetade jag genom att måla dem. Ju äldre jag blev desto mer detaljrikt ville jag formulera mig och jag blev frustrerad av att måleriet inte nådde fram till andra på det sätt jag ville. Ungefär där började jag skriva dikter. Jag experimenterade friskt mellan olika stilar, läste Homeros, Vergilius, Dante och Shakespeare, rikligt med Bellmanepistlar och rariteter som Goethes ”Ur-Faust”. Någonstans i allätandet hittade jag min väg och började skriva resereportage för olika tidningar. När jag ändå reste liksom. Jag märkte att de reportage som handlade om mina och andras extrema och udda sportutmaningar sålde bäst. I början kändes det som att sälja sin själ, men snart blev det världens roligaste jobb. Idag får jag göra saker jag inte ens visste fanns tidigare. Jag reser till platser som jag inte visste fanns. Allt detta tack vare mitt jobb, på en stor äventyrstidning.

på-pränt

Läsarna har höga krav, min arbetsgivare har ännu högre, men de krav som är högst ställda kommer från mig själv. Därför drivs jag både av äventyrslystnaden och att ständigt finslipa min skrivarteknik. Det är en konst att förmedla en känsla och upplevelse genom en text utan bilder. Jag har gjort några filmade reportage, med intervjuer och manus. Det är mycket lättare att få fram en känsla genom rörlig bild. Därför gillar jag det skrivna ordet – det ska inte vara enkelt.

Kite for life

Med risk för att låta religiös; kitesurfing förändrade mitt liv. Jag hade vågsurfat när det var möjligt, skärmflugit sedan tonåren och åkt slalom sedan jag kunde stå upp. Jag skulle intervjua en kille som höll på med en relativt ny sport, kitesurfing, till ett reportage i tidningen jag jobbade på då. Vi möttes vid Rullsand, en strand utanför Gävle, vid Östersjön en blåsig septembermorgon. Jag hade lite koll på vad kite var sedan innan, men hade aldrig sett det live. Kka här så du vet vad vi talar om:

Det lyste ur ögonen när den här bohemiska kite-mannen satt med benen i kors på sanden, med blicken ut mot havet och pratade om jakten efter den perfekta vinden, vågen och stranden. och hur tiden försvann när man utmanade och bemästrade naturens krafter ute på havet. Han berättade om när han var nybörjare och inte hade lärt sig konsten att tygla skärmen ordentligt ännu, och hur han okontrollerat styrde in mot solande och badande semesterfirare på Miamis norra strand. Nu gick det bra, han flög upp på en gles del av stranden, men efter den händelsen bestämde han sig för att snabbt lära sig allt om sporten.

Jag blev fängslad av hans passion för sporten. När jag sedan fick se honom live… det går inte att beskriva i ord. Titta på det här klippet, så kan du få uppleva något liknande:

När jag fick prova själv var jag fast. Efter den dagen har jag njutit mer i livet.

Min jordning är Mari

Extremsportare. Äventyrare. En orolig själ som vill resa igen så fort jag kommer hem. Så skulle jag kunna beskriva mig själv med lätthet. Men precis som alla andra oroliga själar har jag ett behov av balans och att landa mellan varven. Skrivandet är en del av lugnet som tar ner mig på jorden. Att korka upp en gammal flaska vällagrad och trygg Calvados, odla basilika i balkonglådan eller titta på Sagan om ringen med Mari Karlo (läs hennes blogg på http://www.marikarlos.se/) är andra sätt att bli jordad.

troja-zero
Maris fina hundar Troja & Zero. Bild från Maris blogg.

Mari är en god vän som jag träffade när jag skulle göra ett reportage om hundrasen rottweiler. Hon befann sig på kennelklubben och vi började prata. Vi är varandras motsatser skulle jag vilja säga. Hon är lugnet, jag är oron. Hon är försiktig, jag är oförsiktig. Vi kompletterar varandra och lär varandra nya saker varje gång vi ses. Jag brukar säga att Mari är min jordning. Om det inte hade varit för henne hade nog alla säkringar gått för länge sedan, med det tempo som jag håller. När jag är ledig åker jag ofta ut till hennes stuga, leker med hundarna, grillar, badar och spelar fia med knuff. Hon får mig att se stora saker i små saker, som bara finns där runt mig annars, utan att jag lägger märke till dem. Visst behöver jag kickar för att trivas med livet på riktigt, men Mari tillför liksom den där tryggheten och basen som man så väl behöver för att fungera bra.

Kom in, det är här du vill vara!

Hej, Mikael Skan här. Bor i gamla stan, i en minimal rörig lya med massor av aktivitet omkring mig. Idag är jag extra lycklig. Det är nu den börjar, vår resa tillsammans.

Det pirrar lite i magen varje gång jag börjar på ett nytt tomt oskrivet blad, ett nytt kapitel eller tar de första stapplande stegen på ny mark. Samma sak känner jag inför den här nya bloggen. Jag känner på mig att saker kommer att hända här, förhoppningsvis kan nya drömmar skapas och förverkligas, förhoppningsvis känner du som läsare ”det där vill jag också prova”, ”kan han så kan jag”, ”varför har jag aldrig tänkt på det tidigare”… Min dröm är att dina drömmar ska sluta vara bara drömmar och istället förvandlas till lyckorus, självkänsla, livsglädje och en nyfikenhet som aldrig tar slut. Mitt bestämda mål är att få dig så inspirerad av denna blogg så du kastar dig ut i livet själv.

Jag kan inte bjuda dig just nu på korta basfakta om vem jag är, jag går inte händelserna i förväg, det här är en resa där allt händer i sin egen takt. Lära känna varandra får vi göra efterhand, när historierna, utmaningarna, guldkornen och äventyren formas här på bloggen. Jag hoppas du kommenterar mycket, det gillar jag. Fråga. Tyck till. Berätta. Önska. Räta gärna ut alla krusiduller så vi kan kommunicera tydligt, enkelt och rakt. Visst sa jag att jag är glad att du har hittat hit – välkommen!